BOKRECENSIONER

106 kg Gotländskt Mullbärssilke
Av kvinnor och maskar för kungliga begär
av Martin Ragnar
Gäddsax förlag, Haninge 2009, 111 sidor

Silke är ett material som fascinerat människor i årtusenden. Med början i Asien spreds kunskapen om materialet via Japan till västra Asien över Syrien till Europa. Karavanvägen västerut kallas fortfarande Sidenvägen. Silke vävs till siden och det var tydligen den vävda produkten som i första hand exporterades. Även till Sverige kom det begärliga materialet.

Redan på 1600-talet anlades det första sidenväveriet i Sverige och Stockholm. Steget var inte långt till försök med silkesodling även i vårt land uppmuntrad av bland annat hovet. Gotland blev ett av de ställen där det under en följd av år bedrevs försök att få igång silkesodling.

Författaren Martin Ragnar är en av dem som fångats av fenomenet att silkeslarver matade med mullbärsblad kan omvandla födan till en spinnvätska som sedan vid förpuppningen  pressas ut och blir till en glänsande silkesfiber som kan hasplas upp. Hans intresse är lätt att förstå. Är man född och uppvuxen på Gotland och redan som fyraåring lekt bland gamla mullbärsträd, för att sedan som vuxen utbilda sig till kemiingenjör och dessutom är historiskt intresserad, ja då kan det finnas flera anledningar att forska om den gotländska silkesodlingen under 1800-talet.

Martin Ragnar börjar sin framställning med en sammanfattning av den svenska silkesodlingen en period under 1700-talet. Då anlades plantager med vita mullbärsträd både i Stockholm och i Lund men även på andra platser med lämpligt klimat. Av olika anledningar lades dessa odlingar ner. I början av 1800-talet gjordes nya försök.1830 bildades ”Sällskapet för Inhemsk Silkesodling” med kronprinsessan Josefina av Leuchtenberg som beskyddare och hedersordförande. Man startade i Bellevueparken i Stockholm och senare också på en rad andra platser dit man sände plantor av vita mullbärsträd.
1832 inleddes arbetet med att få igång silkesodling på Gotland. Den kom att koncentreras till Visby. Klimatet ansågs lämpligt för mullbärsplantor och kronprinsessan uppmuntrade verksamheten. Från plantskolan på Bellevue sände man under flera år plantor till Gotland där de trivdes bra och växte till sig.
Nästa steg blev att utbilda en gotländsk person i hur silkeslarver skulle skötas. Det blev till största delen ett kvinnogöra. Författaren använder genomgående formen silkesodlarinnor.
1840 köpte Silkessällskapet en tomt i Visby för att där anlägga en mullbärsplantage. Med plantage avser författaren en storskalig ansamling träd som sköts professionellt. I Stockholm kunde man inte utöka utan satsade i stället på Gotland.

År 1842 sändes mullbärsplantor från Stockholm till plantagen på Gotland men trots noggrann vattning dog en stor del av plantorna och måste ersättas med nya. Några intresserade kvinnor utbildades i silkesodling. Det gällde alla momenten från ägg till hasplat silke. En rad motgångar var anledning till ett magert utbyte. Det saknades tillräckligt med vita mullbärsblad så en del larver dog, väderleken var nyckfull, de som utbildats var inte tillräckligt skickliga att haspla upp silket. Första årets ansträngningar gav totalt 425 gram hasplat silke.

Författaren har sedan följt vedermödorna för den gotländska silkesodlingen. Det har skett med hjälp av  Silkessällskapets årsberättelser, Gotlands Läns Hushållningssällskaps årsberättelser samt notiser i de gotländska dagstidningarna.
Efter diverse motgångar såldes år 1849 den gamla plantagen och man satsade på en ny med ett mera skyddat läge. Mullbärsplantor och frön delades ut gratis. Plantagen utvidgades med en intilliggande åker. Vi får en fin beskrivning av hur en silkesodlares vardag kunde se ut.
Trots stöd och uppmuntran blev inte den gotländska silkesodlingen vad man hoppats. Något år var våren så sen att många larver kläcktes innan mullbärsbladen utvecklats. Det härjade sjukdomar bland larverna. Ägg från olika länder gav olika livskraftiga larver.
Begeistringen från de intresserade svalnade efter hand. Man upptäckte att turismen gav en bättre inkomst.
Till slut var entusiasmen borta. Silkessällskapet beslöt att i stället satsa på Öland och plantagen i Visby såldes 1875. Sikesodling i mindre skala fortsatte något år och 1877 blev sista verksamhetsåret.
Den samlade mängden hasplat silke från Gotland under åren 1835-1877 blev 106 kg.

På flera platser i vårt land gjordes allvarliga försök med silkesodling. Att det inte gick så bra på Gotland kan till en del skyllas på olyckliga omständigheter.
Många har fascinerats av silket som textilt material. Den största uppköparen var kronprinsessan Josefina och hovet. Almgrens sidenväveri i Stockholm kan idag fortfarande visa upp hur vävningen utfördes på de gamla maskinerna. Det var också det företag som en gång köpte av det gotländska silket.

Boken är rikt illustrerad. Av författaren nytagna bilder från Thailand visar olika moment från nutida silkesframställning. Äldre illustrationer ur Uppfinningarnas bok och Triewalds bok från 1745 kompletterar beskrivningen. En rad gamla illustrationer samt nytagna foton från Visby visar platser med anknytning till silkesodlingen. På omslaget finns en målning av Visby från 1872 där mullbärsplantagen dominerar stadsbilden.

Martin Ragnars bok har visat på hur försök med silkesodling i vårt land kunde gå till. Han skildrar också alla de vedermödor man kan få utstå för en sak man tror på. Hela bakgrunden till och framställningen av ett vackert textilt material är otroligt fascinerande. Själv har jag under flera år i mycket liten skala följt processen från ägg till färdiga silkeskokonger. Mina larver har utfodrats med blad från svarta mullbärsträd som inte lär ge lika mycket utbyte av silke men en möjlighet att följa det spännande skeendet.

Siv Liljeqvist
Vi Vävare i Skåne

 

Underkläder - En kulturhistoria
Britta Hammar Pernilla Rasmussen
Bokförlaget Signum / Bokförlaget Atlantis

Litteratur som behandlar dräkthistoria presenterar till största delen de kläder vi visar upp, det som syns. Att det som finns inunder har stor betydelse för utseende och välbefinnande kanske vi inte tänker på i första hand.
Britta Hammar och Pernilla Rasmussen har med boken ”Underkläder - En kulturhistoria” gett oss en fördjupad kunskap om de så kallade ”onämnbara”. Den period som behandlats sträcker sig från  1700-talet fram till nutid.
De båda författarna kompletterar varandra på ett framgångsrikt sätt. Britta Hammar har under en lång följd av år ansvarat för textilsamlingarna på Kulturen i Lund. Pernilla Rasmusson tillhör en yngre generation. Hon har arbetat som Intendent vid Textilmuseet i Borås där det finns en betydande samling av underkläder från 1900-talet. Antagen till Nordiska Museets forskarskola är Pernilla Rasmussen doktorand i ett textilt ämne vid Uppsala universitet.

Underkläder kan definieras på två olika sätt. Det kan dels vara plagg som skall värma och skydda t.ex. särk, skjorta, linne kalsonger och underbyxor. Vidare kan man räkna in plagg som formar bland underkläderna. Det kan vara behå, korsetter och krinoliner. Den senare gruppen har betydelse i modet när det gäller att anpassa kroppen till det för tillfället rådande idealet. Dessa klädesplagg har mer eller mindre begränsat kvinnors rörelsefrihet. Författarna har ägnat mest intresse åt denna grupp av underkläder.

Korsett och snörliv tycks vara det mest ifrågasatta plagget i dräkthistorien. Styvnader i klänningslivet på 1500-talet var början till snörlivet. I slutet av 1600-talet blev snörlivet ett underplagg buret under klänningen men ovanpå särken. Det skulle förutom att ge överkroppen en moderiktig form också vara en stadig grund att fästa klänningen mot. Det bästa och dyrbaraste materialet till styvnad var valfiskens barder d.v.s. de nerhängande stavarna i överkäken som ersätter tänder på vissa arter av valar. Barderna kan skäras till, är spänstiga och böjliga och kan formas med hjälp av värme. Valar med barder jagades okontrollerat och kunde vid vissa tidpunkter ge mer pengar än resten av valen. Snörliv var sömnadstekniskt avancerade plagg som i Sverige en period ingick i skräddarens mästarprov. Snörlivet blev det dyrbaraste plagget i garderoben. En rad olika billigare styvnadsmaterial har också använts som t.ex. läder och metallfjädrar. I ett citat från 1824 sammanfattas tankarna om snörlivets fördelar: ”Snörlivet värmer, hjälper till att hålla inälvorna på plats, ger en god hållning och framhåller skönheten i kvinnans figur. Men (- - -) skräddaren står maktlös mot modet som hela tiden föreskriver extrema modeller.”
Snörliv var inte bara avsedda för kvinnor. De användes också av barn och män.
Under 1700-talet ansågs snörliv nödvändiga för att ge barnen en rak och fin hållning och bars av både flickor och pojkar.

På 1800-talet började plagget kallas korsett och den benämningen användes jämsides med snörliv. När modet på 1830-talet föreskrev smal midja blev detta möjligt tack vare den snörda korsetten. Från mitten av århundradet finns klänningar som mäter 48 cm i midjan och det ovanpå särk, korsett och underkjolar! När symaskinen blev vanligare under 1860-talet kunde korsetter masstillverkas.
Under 1800-talets senare del började korsetten ifrågasättas. Många hälsoproblem skylldes på plagget. Korsetten var också ett hinder i kampen för jämställdhet. 1886 bildades Svenska Dräktreformföreningen som bl.a. ville ersätta korsetten med ett reformliv utan metallfjädrar.  Modet med snörd midja varade dock seklet ut. Korsetten avskaffades på 1910-talet. Ett nytt plagg blev istället strumpebandshållaren.

Efter en paus kom den smala midjan tillbaka i modet. Diors New Look 1947 bäddade för korsettens renässans. 1950-talet blev korsettens guldålder. Torselett och figurkontroll blev nya begrepp.
Det kortkorta modet i slutet av 1960-talet blev en av anledningarna till att strumpbyxorna snabbt slog igenom. Nu behövdes inte längre några gördlar och strumpebandshållare för att hålla upp strumporna. På 1980-talet kom korsetten tillbaka i modet, då som ett synligt plagg. De flesta modeskolor har idag undervisning i korsettsömnad på schemat.

Styvkjolar har kommit och gått när modet föreskrivit att kjolvidden skulle hållas ut på olika sätt. Skiftande typer och former av styvkjol har därför varit ett måste och med det har följt överdrifter. 1700-talets styvkjol kallades i Sverige för panier. Den belades t.o.m. med skatt. En modedetalj från senare delen av 1700-talet som fick bred spridning var pocher, ibland kallade kjortelsäckar, en sorts stora lösfickor som användes i par för att bredda siluetten i sidled. De var bra till förvaring t.o.m. av tjuvgods.
Den mest kända styvkjolen är förmodligen 1800-talets krinolin. Kjolvidden började hållas ut med risstärkta bomullsunderkjolar. Senare kom krinolinen försedd med stålfjädrar.
Diors New Look som kom 1947 med smal midja och vidd i kjolen krävde åter ett plagg som höll ut vidden. Vi som varit med på 1950-talet minns tydligt de styvstärkta underkjolarna som skulle behandlas med ”Stärke”. Senare kom permanentstärkta underkjolar i nylontyll.

Behån har utvecklats under 1900-talet. På 1930-talet kom den att jämställas med andra figurformande plagg. I slutet av 1940-talet koncentrerades intresset mot plagget mycket tack vare Hollywood-filmernas stjärnor. Stort intresse riktades mot bysten.
På 1970-talet var det fler än Rödstrumporna som slängde behån men den kom snart tillbaka som ett viktigt plagg för att ge figuren den rätta silhuetten. Push up-behån med bygel hör till det senaste inom området.

Nya material och konstruktioner har sett dagens ljus under perioden.
En övergång från vävda tyger till olika typer av trikå har haft stor betydelse. Underkläder syddes tidigare hemma och hörde också till en blivande bruds utstyrsel. Så sent som på 1920-talet syddes alla finare underkläder för hand. Handsömnad var ett viktigt kvinnogöra. Att sitta hemma med linnesömnad var inte alltid en kvinnofälla. Det kunde ge en möjlighet för kvinnor att få lite inkomst genom sömnad åt andra. Under 1900-talets första hälft konkurrerade trikåvarorna sakta ut de vävda tygerna som material till underkläder.

Under den tidigare delen av studien var underkläder liksom övrig klädedräkt tillverkade av naturfibrer. Silke användes till lyxplagg, medan lin, senare ersatt med bomull, var det vanligaste materialet. Även ull förordades under en period. Vid slutet av 1800-talet fördes en hetsig strid mellan förespråkare av ylle- eller bomullstrikå. Rami var också med i diskussionen.

Många av 1900-talets nya material har kommit in i våra garderober genom underkläderna. Dessa har blivit tunnare, lättare, smidigare, mer elastiska men också billigare. Av konstfibrer kom först regenatfibrerna vars utgångsmaterial är cellulosa. Den vanligaste är konstsilke, senare kallad rayon och från 1972 viskos. Viskos användes under mellankrigstiden både till vävda tyger och trikåvaror.
Den första syntetfiber som blev mera känd i Sverige var nylon, då i strumpor. Den innebar rena revolutionen för strumporna men den användes också till underkläder. Senare kom polyester- och akrylgrupperna. Elastanfibrer är en grupp som kommit att ersätta gummi som elastiskt material. Den används tillsamman med andra fibrer för att göra varan elastisk.
Mikrofibrer är en finfibrig variant av polyamid eller polyester som ger bättre andningseffekt åt material som i sig har dålig absorberingsförmåga. 

Boken är rikt illustrerad. Några bilder är välkända från dräkthistorien men merparten är nya. Texten i vissa reklambilder är svårläst. Där behövs förstoringsglas. En rad citat från tiden, hämtade från privatbrev, tidningar, tidskrifter och läroböcker ger en fin bild av hur man tänkte och resonerade.
Vad som saknas är en ordlista. Det hade varit bra med förklaringar till de ord och uttryck, företrädelsevis franska, som bitvis förekommer rikligt.

”Underkläder – En kulturhistoria” kan uppskattas av många. Den som rent allmänt är intresserad av kläder och mode kan finna stor förnöjelse. För den dräkthistoriskt intresserade är boken ett fint komplement till befintlig dräkthistoria. Ett antal skisser som visar plaggens skärningar kan ge idéer till moderna konstruktioner. Själv har jag för några år sedan gått ut ifrån ett 1700-talsliv när jag ritade och sydde min dotters brudklänning.
Den som är intresserad av kvinnohistoria har en del att hämta.
För den yngsta generationen kan den rikt illustrerade boken faktiskt konkurrera med Barbie och Bratz. Mitt 9-åriga barnbarn visade stort intresse och tyckte att boken visade ”coola underkläder”.

Siv Liljeqvist
Vi Vävare i Skåne

 

Två textila disputationer har ägt rum i Lund under oktober och december 2007. Det är fantastiskt, här får ni ta del av dessa med hjälp av Siv Liljeqvist.
Den första: Avhandling i konstvetenskap av Johanna Rosenqvist, försvarad i Lund, oktober 2007. Könsskillnadens estetik? OM KONST & KONSTSKAPANDE I SVENSK HEMSLÖJD PÅ 1920- & 1990-TALEN
Läs PDF-fil.

Den andra: Doktorsavhandling i etnologi av Anneli Palmsköld, försvarad i Lund, december 2007. Textila tolkningar OM HÄNGKLÄDEN, DRÄTTAR, LISTER OCH TAKDUKAR.
Läs PDF-fil.